Svenska kyrkan är ingen förening av medlemmar

Sedan Svenska kyrkans skiljdes från staten år 2000 har antalet kyrkotillhöriga drastiskt minskat allt medan folkmängden i det mångkulturella Sverige har ökat. Idag hör och läser jag allt oftare hur präster och biskopar, ledarskribenter eller förtroendevalda använder termer som ”medlem, medlemskap eller medlemsavgift” för att beskriva vår tillhörighet till Svenska kyrkan. Nu senast i ledarskribenten Fanny Willmans ledare i Kyrkans Tidning.

Man kan tycka att det är ett hårklyveri att beskriva Svenska kyrkan som folkkyrka eller som en medlemskyrka. Självklart har kyrkan sina regler för hur jag blir tillhörig. Men medlemmar blir vi inte utan genom dopet blir vi upptagna i kyrkan.

Den 21 september är det kyrkoval till Svenska kyrkans olika beslutande organ. Hur uttrycker sig kyrkans företrädare när de vill beskriva vad Svenska kyrkan är? Och hur talar vi som är tillhöriga om vår Svenska kyrka? Som en öppen folkkyrka eller som en förening?

Vid kyrkovalet i höst har du som kyrkotillhörig möjlighet att påverka hur din kyrka ska gestaltas i dagens samhälle. Inför kyrkovalet arbetar många nomineringsgrupper eller partier för att göra kyrkovalet känt. Några politiska partier tex Socialdemokraterna väljer att möta väljarna som en egen nomineringsgrupp. Andra partier samverkar med varandra eller som en egen nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan.

Idag beskrivs Svenska kyrkan i de sociala medierna allt oftare som en ”medlemskyrka”, till och med i Kyrkans Tidning. Detta syns också på nästan alla pastorats/församlingars hemsidor och även Svenska kyrkan på nationell nivå. Där läser jag om hur jag blir medlem, om medlemskap och medlemsavgift. Vad får jag för mitt medlemskap? Detta ger bilden av Svenska kyrkan som en förening. Kommunikatörerna vill förmodligen använda ett språkbruk som man tror att läsaren lättare förstår.

Samtidigt med denna beskrivning av medlemskap så fortsätter andelen tillhöriga i Svenska kyrkan att minska. Den statistiken skaver!

I betänkanden och utredningar i kyrkomöten och regeringar under 1990-talet inför kyrkans skiljande från staten år 2000, såg vi hur viktigt det då var för kyrkans företrädare i Kyrkomötet och Läronämnd att stå fasta vid begrepp som ”tillhörig kyrkan” eller ”kyrkotillhörig”. Svenska kyrkan skulle kännetecknas som ett ”nådessamfund” och detta var oerhört centralt.

Kyrkan skulle ha låga trösklar, en vid famn och stor mångfald. En folkkyrka värd namnet! Bilden av kroppen och delarna användes. ”Huvudet och händerna tillhör alla en och samma kropp” eller som det heter i psalmen ”lemmarna är många, kroppen är en”.

I det regelverk som fortfarande gäller, kyrkoordningen, från 1999 i det 29 kap beskrivs hur vi genom dopet blir ”upptagna i Svenska kyrkan” och därmed tillhöriga. Här skrivs inte ett ord om att ”vi blir medlemmar”! Svenska kyrkan är något annat än en förening! ”Vi blir upptagna i Svenska kyrkan”. Avgörande för identiteten som trossamfund kommer till uttryck just i bestämmelserna om kyrkotillhörighet. Det betyder att Svenska kyrkan inte kan beskrivas som en förening, det vill säga som sammanslutning av likasinnade. Det är just mångfalden som bär upp Svenska kyrkan. Så hette det i förarbetena till den nya kyrkoordningen. 

Begreppet ”medlemskap” hör däremot samman med ett föreningsrättsligt tänkande och ska därför undvikas. Så den grundläggande och mest angelägna frågan idag, som väntar på svar är hur församlingen skapar sina relationer till de människor som bor i församlingen.

I senaste kyrkovalet 2021, för att hänvisa till mitt eget pastorat, röstade i Västerås drygt 16% av alla kyrkotillhöriga över 16 år, vilket innebar ca 11100 röster! Antalet kyrkotillhöriga i Västerås är idag strax under 67000 utav en befolkning på ca 160000 i kommunen. Detta visar tydligt hur svag och tunn samhörigheten är med alla kyrkotillhöriga. I de större städerna är också församlingsbegreppet nästan utraderat. Här talas det enbart om Svenska kyrkan i Västerås, Örebro eller Uppsala. All ekonomisk och personalpolitisk makt har koncentrerats till ett enda stort pastorat med ett kyrkoråd och en kyrkoherde.

Församlingsråden ansvarar numera enbart för kyrkornas inventarier, församlingskollekter och gudstjänstplanering.

Denna förändring sker när det samtidigt i kyrkoordningen heter att församlingen är den grundläggande enheten i Svenska kyrkan. De församlingar som bildar dessa storpastorat syns knappast i dessa stora organisationer. På de digitala hemsidorna får jag leta efter den församling jag tillhör. Antalet förtroendevalda och kyrkoherdar har också självklart minskats och leder till centralisering.

Idag finns det dessutom krafter som vill göra kyrkan än mera sluten, vilket vore en farlig utveckling. Vi lever i en tid där mörka krafter hotar hela vårt samhälle. Ojämlikhet, orättvisor, tilltagande oro för framtiden får många att känna maktlöshet och uppgivenhet. Men en öppen folkkyrka räknar med människors engagemang och som socialdemokrat vill jag inte att Svenska kyrkan ska uppfattas eller beskrivas som en förening av medlemmar utan som en generös mötesplats som ser och räknar med alla sina kyrkotillhöriga – en kyrka för och med folket!

”Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge” skrev biskop Jonas Jonson i en älskad psalm från 1980.

Staffan Fogelberg, Gideonsbergs församling i Västerås